Torsten Pettersson

Torsten Pettersson är född i Åbo år 1955 och numera bosatt i Uppsala där han arbetar som författare och som professor i litteraturvetenskap vid universitetet. Efter många diktsamlingar gav han hösten 2008 ut sin tionde skönlitterära bok, som överraskande nog visade sig vara brottsromanen Ge mig dina ögon. Förlagd till den medelstora finlandssvenska staden Forshälla skildrar den en utredning av en serie mord där offren bland annat har fått sina ögon utskurna. Huvudpersonen, kriminalkommissarie Harald Lindmark, redogör själv för detta fall som har förändrat hans livssyn och lett till personliga reaktioner som han tidigare inte trodde var möjliga. Hans synvinkel samspelar med bl.a. den som formuleras i en dagbok av Nadja, en rysk tonårsflicka som lever som tvångsprostituerad i Forshälla. 

Ge mig dina ögon vill kombinera spänningen, gåtorna och överraskningsmomenten i en fullfjädrad kriminalintrig med en djupare personteckning än den som är vanlig i genren. Harald, Nadja, Gabriella, Lennart skall kännas som levande människor. Det är ingen motsägelse för i grund och botten förutsätter all djupgående upplevelse av spänning detta: att läsaren bryr sig om de personer som i sina liv ställs inför överrumplande hot, dödligt våld och bråddjupa moraliska beslut.

Hurdan var vägen fram till denna romandebut? 

I Torsten Petterssons tre första diktsamlingar Besvärjelse (1985), Ser du dem inte? (1987) och Solen är en tunnel (1989) är den ombonade nordiska vardagen bräcklig. Våld och hemsökelser bryter in och skildras ofta drömlikt och visionärt genom perspektivförskjutningar och ett säreget bildspråk: en fluga kan bli en stridshelikopter med diktjaget som mordisk pilot. 

De tidiga dikterna utformades ofta som små historier och Pettersson framträdde följdriktigt som prosaberättare i Vargskallen och andra berättelser (1991). De sju kronologiskt ordnade novellerna sträcker sig där från förhistorisk tid till dagens värld. Exempelvis får smeden Kalevi i 1800-talets Lappland av ett (endast drömt?) andeväsen order om att bygga en båt och dra den till havet mil efter mil en ödesdigert utmattande resa mot ett ouppnåeligt mål. I modern miljö försöker en pojke med egna, förvirrat våldsamma medel bekämpa en främling som vill utnyttja hans mor i hemliga planer kring kärnavfall. Berättelserna gestaltar realistiskt och detaljerat miljöer och personpsykologi men tycks samtidigt vara parabler om människans grymhet och utsatthet och hennes osäkra förhållande till det transcendenta. 

Denna första framstöt mot berättande prosa kunde ha fortsatt mot en roman, men den följdes i stället av fem diktsamlingar. Där kan man notera den komprimerade och språkexperimenterande surrealismen i Livets namn är alltid (1994) och den extrema nihilismen i den inledande aforismsviten i Varje dag (2002). Här är alla skyddande illusioner borta: Jag tänker för att tomheten som jag känner inom mig skall motsvaras av en helt genomskådad tomhet i världen. Det var en nödvändig bestämning av en mänsklig nollpunkt som en utgångspunkt, en oförvillad blick mot existensens mörker. Med författaren som kanal och identifikator var det också ett försök att ge röst åt de många i vår samtid vars livsupplevelse är tigande meningslöshet och självdestruktion. Samtidigt var det en mystikernas via negativa, vägen som bara genom det djupaste mörkret kan gå mot ljus. Bokens andra avdelning, bestående av endast en blank sida, kan därför tolkas både som nihilismens stumnade slutpunkt och som ett ordlöst möte med det transcendenta. Den starkare kraften är dock detta möte, som möjliggör bokens kraftfulla och euforiska tredje avdelning. 

 

I Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar. (2005) fortsätter spänningen mellan desillusion och mångtydig bejakelse. Nu är miljön en både realistiskt och drömlikt gestaltad vardagsvärld i vilken tjugo längre dikter bygger upp en komplex svit. Den tar pulsen på vår samtid från det personliga en omåttlig kärlek i mobilen, / alla munnars kyssar, / nonchalanta avsked till det storpolitiska: jättar som föddes ur människor / och osynligt styrde / sitt synliga rike. Men samtiden omsluts också av den existentiella helheten. Där börjar alltid mörkret och glansen varar alltid. Såsom en tidig morgon på järnvägsstationen: Gallergrinden dras upp och resenärerna samlas. / De gäspar och muttrar, de vet inte ännu / att de också är lyckliga.

 

Ett nytt inslag i Petterssons produktion blev Jag ser en stjärna. Ett diktat porträtt av Carl von Linné (2007), som tilldelades Paul Werner Lybecks pris av Svenska litteratursällskapet i Finland. Det är en diktsvit där den store 1700-talsforskaren fingeras tala själv. Som en anknytning till en äldre tid är versformen sonett (dock mestadels utan rim), men den balanseras av ett i stort sett modernt språkbruk som markerar att det är från vår samtida språkliga och kulturella horisont som Linné gestaltas. Historiska utgångspunkter mängs med poetisk frihet och i den livsfilosofiska meditationen är tidsdistansen av underordnad betydelse. Såsom de gestaltas här är Linnés gudsförtröstan och grubbel, tillit och vilsenhet, transcendensaningar och strikta vetenskaplighet nära besläktade med människans situation i vår samtid.

 

För Uppsala universitet har Torsten Pettersson skrivit ett antal beställningsdikter. Det mesta som finns är osynligt utgör en längre dikt tryckt för och uppläst vid invigningen av ett nytt humanistiskt centrum år 2004. Fester i rymden består av dikter specialskrivna för de sammanlagt tio satserna i Claude Debussys Nocturnes och Gustav Holsts The Planets. Som gemensam nämnare fungerar en levande relation till naturfenomenen, en betraktelse över vad de kan betyda i människans föreställningsvärld. Hösten 2007 upplästes dikterna vid konserter i Uppsala och Stockholm och interfolierades då med musiken spelad av universitetets symfoniorkester Akademiska Kapellet. Därtill har sju av Petterssons Linnédikter tonsatts av Anders Nilsson. Det blev Jordens drömmar gröna, en svit för baryton och orkester som uruppfördes i Uppsala våren 2007 och även sändes i Sveriges Radio. 

 

Så hur kunde allt detta vara vägen fram till en brottsroman som Ge mig dina ögon? Det är en deckargåta i sig. I de tidigare böckerna finns det ledtrådar.

 

Som litteraturvetare har Torsten Pettersson sedan 1982 skrivit fem böcker och ett sextiotal vetenskapliga artiklar publicerade i tio länder. Till dem hör studier av författare som Joseph Conrad, Rainer Maria Rilke, Eyvind Johnson och Hjalmar Gullberg samt Gåtans namn: Tankens och känslans mönster hos nio finlandssvenska modernister (2001). Där analyseras de stora som Södergran och Björling jämsides med de försummade som Barbro Mörne och L. A. Salava. Pettersson har också initierat och redigerat den tvärvetenskapliga volymen Operavärldar från Monteverdi till Gershwin. Tjugo uppsatser (2006). För sin litteraturhistoriska verksamhet tilldelades han år 2000 Schückska priset av Svenska Akademien. 

 

Pris och prismotiveringar 

Schückska priset (Svenska Akademien) för litteraturhistoriskt författarskap. 2000.

Paul Werner Lybecks pris för Jag ser en stjärna. Ett diktat porträtt av Carl von Linné (Svenska Litteratursällskapet i Finland). 2008.

Pris i Söderströms romantävling för Ge mig dina ögon. 2008.

 

Vad är kärnan i ditt författarskap? 

Kanske en existentiell tematik. I dikterna syns den som en transcendensaningar och en undran över tillvaron, i min dikttrilogi som en väg från nihilism (Varje dag) över mångsidig reflektion (Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar.) till förtröstan (Seendets rike). I romanerna handlar det om mänsklighetens destruktiva tendenser människans ondska, om man så vill. Bland annat har internet övertygat mig om människans oefterrättlighet. Betydande delar av befolkningen ägnar sig åt stöld genom fildelning, sexuell jakt även på minderåriga, förtal och hets mot folkgrupp etc. En befolkning som på 1990-talet såg ut som spontant moraliska medborgare avslöjade sig snart som motsatsen i skydd av internetanonymiteten. Oefterrättligheten har inte försvunnit, endast funnit nya uttrycksformer. För studiet av denna sida av människonaturen är brottsromaner som Ge mig dina ögon och Göm mig i ditt hjärta en utmärkt genre. En vidareutveckling är Hitlers fiender, en roman om Nazityskland.

 

Varför är litteratur viktigt? 

För att litteraturen gör det möjligt att komma in i ett annat medvetande, diktjagets eller en romanpersons. Det kan inte spelfilmen, som annars har mycket att ge som berättande medium. Därtill utvecklar litteraturen språket viktigt inte minst för en språklig minoritet. 

 

Skiljer sig finlandssvensk litteratur från annan, i så fall hur? 

Finlandssvensk litteratur har ett enkelt särmärke genom att den ofta men långt ifrån alltid skildrar Svenskfinland eller hela Finland på svenska. I övrigt har den samma universella möjligheter som all annan litteratur och skall inte uppfattas som endast lokal. Speciell är dock den finlandssvenska litteraturens funktion av kulturförsvar och nödvändig identitetsförstärkning för en utsatt minoritet. Det ger den en betydelse och en aura som både finskspråkig och rikssvensk litteratur saknar.

 

Översättningar:

Hitlers fiender. Berlin oktober 1938januari 1939. Thriller. Göteborg: Lindelöws, 2013.

ÖVERSATT SOM

I sabotatori. Romanzo sulla Germania nazista. Rom: Newton Compton, 2013.

Göm mig i ditt hjärta. Brottsroman 

ÖVERSATT SOM

B. Il burattinaio. Rom: Newton Compton, 2011.

Skryj m ve svém srdci. Prag: Argo, 2012.

Au fond de ton cur. Paris: Télémaque, 2013.

Ge mig dina ögon. Brottsroman. 

ÖVERSATT SOM

Donne-moi tes yeux. Paris: Télémaque, 2010, och Paris: Les Éditions Points, 2011.

A. Lalfabetista. Romanzo. Rome: Newton Compton, 2010. 

Dame tus ojos. Barcelona: Grijalbo, 2011. 

Dej mi své oi. Prag: Argo, 2011.

Alfabetist. Zagreb: Lumen, 2011.

Giv mig dine øjne. Aarhus: Turbine, 2012.

Aakkosmurhaaja. Jännitysromaani. Helsingfors: Myllylahti, 2012.

 

 

Här kan du läsa mer:

 

Torsten Pettersson
Fotograf: Lena Malm Ladda ner fullstor bild