Om också berg sjönk ner i mig /
och trädens skuggor skulle skymma /
en doft av hägg och lindens lek /
kring varma dagars honung, binas /
sång och junis klarhet om allt detta /
förvandlades till natt, så skulle dock /
mitt öga söka himmelsvalv och gräs, /
och hjärtat söka diktens klara stjärna /
och orden som var gryningsmorgon /
i tystnad rymmer längtans glans /
och mål att överleva döden: /
ett varde ljus./
- Ur Mot natten
Bo Carpelan (19262011) blev en av de mest uppburna och mångsidigt produktiva författarna i Finland under nittonhundratalets andra hälft och tjugotalets första decennium. Hans produktion omfattade ett tjugotal diktsamlingar, ett tiotal prosaverk, barnböcker, en doktorsavhandling om Gunnar Björling, litteraturkritik i Hufvudstadsbladet 195064, översättningar av finsk skönlitteratur dramatik och operalibretton inte att förglömma. Detta vid sidan om arbetet vid Helsingfors stadsbibliotek 19461980, under många år som biträdande chefsbibliotekarie. Carpelan belönades 1977 med Nordiska rådets litteraturpris och han är den enda finländska författare som två gånger tilldelats Finlandiapriset, 1993 för romanen Urwind och 2005 för Berg. Hans lyrik och prosa har översatts till ett flertal språk.
Det fanns dock ingenting pretentiöst vare sig i Bo Carpelans litterära verk eller i hans person. På 60- och 70-talet motsatte han sig litteraturens ideologisering liksom han under sitt livs sista decennier vägrade medverka till kommersialiseringen av författarrollen. Bo Carpelan omfattade senmodernismens ideal om det självutplånande författarjaget och nykritikens ointresse för författarbiografin. »Han har aldrig lyft sitt författarskap på axlarna av lidande folk, aldrig gläntat på sin sängkammardörr, inte ens begått karaktärsmord på kända personer. Inte heller finns det några tokroliga stildrag som skulle ha kunnat ge honom kultstatus. Man tänker sällan på hans språk, när man läser honom, liksom man inte tänker på sin kropp när den är frisk och utvilad. Han framhäver inte sina poänger, eller med andra ord, hans stil applåderar inte sig själv», framhöll Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Horace Engdahl i sitt festtal då Carpelan fick Pilotpriset 1998.
Tuva Korsström: Från Lexå till Glittersccenen
Pris
Bo Carpelan belönades med de flesta prestigefyllda pris en svenskspråkig författare kan få, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 1977, Svenska Akademiens nordiska pris 1997, Finlandiapriset 1993 (Urwind) och 2005 (Berg), De Nios pris 1997, Pilotpriset 1998 och Tollanderska priset.
